För många år sedan när jag var på Kogarläger med Limbo så lärde jag känna Anna Löfgren. Vi skulle gå i gruppen med brukslydnad och spår även att jag inte körde brukset alls utan endast inriktade mig på lydnaden. Spår tränade vi mer för husbehov och jag var väldigt bestämd att jag inte skulle tävla bruks. Första dagen så kände jag mig jättenervös för att visa upp allt vi kunde inför gruppen (vilket inte var mycket att visa upp) men detta såg Anna och jag fick träna längst bort på planen i lugn och ro. Efter några dagar så upptäckte jag att det var kul att träna inför de andra duktiga hundförare och att alla hade så mycket klokt att säga så det blev ett lyckat läger men bruks skulle jag ändå inte tävla, så det så...
Nästa läger så gick vi även då för Anna och under denna vecka så lyckades hon och alla andra i gruppen övertala mig att det är skitkul detta med spår så jag lovade att jag skulle ut och tävla apellen med Limbo innan nästa läger.
Som jag hade lovat så tog jag de få kunskaper jag hade om spåret och tränade detta för att sedan gå ut och tävla, vi lyckades faktiskt bli uppflyttade på vår första tävling och jag började förstå hur jäkla kul det va att tävla bruks. Visserligen så låg lydnaden fortfarande mig varmt om hjärtat men Limpan och jag körde fast i lk3 och där stod vi och stampade. Vi tävlade lägre också men inte med några lysande resultat direkt. Men vi gjorde så gott vi kunde och Anna fanns alltid nära till hands när man behövde hjälp och stöd i träningen.
När Limbo började bli lite äldre så flyttade Oska hem till oss och då va jag så jäkla sugen på att tävla brukset. Hon var uppflyttad till högre spår men inte startad och det var en hel del som saknades i lydnadsdelen och spåra var inte hennes favoritsysselsättning direkt. Men vi kämpade på och vi tränade mycket för Anna som hela tiden fick mig till att vilja mer och mer. Vi gjorde en jättefin högre tävling i Mönsterås som gav oss uppflyttning till elit spår och nu började allvaret kändes det som. Första elit tävlingen så blev hon godkänd trots nolla på uppletandet så det började bra.
Då Anna under alla dessa år inte bara har varit en som har hjälpt till med hundarna utan även blivit en mycket god vän under åren så har vi fortsatt att träffas och hon har hjälp oss i vår träning och kommit med alla möjliga förslag hur jag ska jobba med min hundar. Då vi även har varit många som har tränat så har man kunnat suga till sig alla övningar, tips och idéer som dykt upp under alla träningar som vi har haft.
Först hade jag en hund som gick i 380 km i timmen och kunde lura mig vilse i vilken skog som helst, sen hade jag en hund som fick gå typ 511 st motivations spår för att tycka att det är kul att spåra. Så jag känner att jag har fått med mig en hel del att stoppa i ryggsäcken inför framtiden.
Nu är ju den framtiden här med lilla Yaya och jag har verkligen tänkt över vad vi har pratat om under alla år, vad jag ska göra för att få en hund som verkligen tycker att det bästa är att spåra och hitta sina apporter i spåret och det känns så jäkla bra!!! Lilla Yaya är i skivandes stund 20 veckor och är helt underbar att spåra med, hon älskar och spåra och är verkligen super motiverad att hitta sina pinnar eller leksaker.
Så från att aldrig vilja tävla bruks och inte knappt veta hur man egentligen gör med dessa spår till att känna att jag faktiskt kan komma en bra bit tillsammans med Yaya ute i spårskogen, detta har jag mycket att tacka Anna för! Hon har ett sätt som gör att man bara vill träna ännu mer och komma ännu längre tillsammans med sin hund! Jag har även haft mycket god hjälp av mina träningskamrater men Anna är nog den som ligger bakom att jag faktisk älskar detta med spår.
Love you vännen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar