Limbo

Jag saknar....

 

...att ha dig liggandes framför spisen när jag lagar mat.

 

...att försöka få tyst på din svans som alltid viftade och dunkade i garderoben på morgonen, så att husse inte skulle vakna.

 

...ditt knuffande och buffande så att kaffekoppen skvalpade över.

 

...ditt pipande för att jag ska stiga upp ur sängen.

 

...ditt underbara humör. Alltid en viftade svans i alla lägen.

 

...att kunna klia dig i örat tills du nästan trillade omkull.

 

...att inte se dig i fönstret när jag kommer hem.

 

...precis allt som har med dig och göra!

 

Denna hund skulle jag kunna skriva en roman om, det han inte har gjort är inte värt att göra! Från dag ett så har han varit helt på det klara med vad han vill göra och inte vill göra. Men, vad jag har lärt mig mycket tillsammans med honom. Från sprallig unghund till en härlig familjehund och god kompis på tävlingbanorna (även om det inte alltid gick som jag ville). Sista året har han varit skruttig i sina bakben och rygg men jag ville inte se att han blev sämre och sämre. Han ska bara finnas där för alltid.  Men i fredags så fick han vandra över regnbågsbron och slippa allt det onda. Visste nog att det skulle bli så när jag åkte iväg till veterinären men hade ändå förhoppningar om att det kanske fanns något de kunde göra. De alternativ som fanns kändes inte ok för Limbo, det hade varit mer för min skulle om jag hade valt ett utav dom. Han har gjort så mycket för mig så jag kunde inte låta honom fortsätta att ha ont längre.

 

Det är så otroligt tyst här hemma. Oska smyger mest omkring och undrar varför vi är ledsna. Hon undrar varför han inte kommer när vi ska gå in från trädgården och varför han inte kommer när vi ska gå ut. Trots att man har vetat att denna dagen kommer så går det inte att förbereda sig på den allt... Känns som om tårarna bara rinner och rinner och aldrig vill ta slut. Saknar honom något otroligt mycket men vet att han har det bra nu och kan hitta på massa nya upptåg men han kommer för alltid finnas kvar i våra hjärtan.

 

 

Den 20 januari 2001 så hämtade vi hem denna underbara lilla varelse. Saknaden efter honom gör så förbannat ont att det värker i hela mig....

 



En vacker pojk som har gett mig både gråt och skratt under de åren vi fick tillsammans.

Leka var det bästa han visste.

Limbo håller utsikt efter rådjuren när vi är på promenad hemma hos Anna L i Länghem.

Linda F tog kortet på ett av alla Kogarläger vi har varit på.

Sitta i knät kan man göra även om man är stor hund.

Pontus och Limpan.

Som sagt...många skratt har det blivit under åren.

Denna bild finns med mig hela tiden. Limbo är förevigt på min skuldra.

Promenad nere vid sjön.

Snö var bland det roligaste som fanns när man kunde leka grävskopa i den.

Håller koll på korvbröden åt oss.

Limbo och Simpson ute på alvaret. Nu kan de återigen springa omkring och leka med varandra.

Bästa stället! Alvarets fina marker som man kan ströva hur mycket som helst på.

 

 

Saknar dig min älskade vän. Tack för alla år du gav oss. Vi syns en vacker dag igen.