Idag så fick jag mig en riktig tankeställare. Pontus kom till jobbet glad i hågen och berättade att det var öppet hus på hans skola ikväll. Just denna dag var inte rätt, både Per och jag hade fullt upp med träningar, kursavslutningar och konfirmations information.
Det gör inget sa Pontus och vände ryggen till mig och så ser jag hans axlar skaka lite försiktigt. Jag förstår att han gråter och är ledsen för att vi inte kan komma, det gör riktigt ont i hela mig när jag hör hur han försöker hålla tillbaks tårarna. Jag kände mig helt usel som förälder.
Jag ringde en vän till mig som lovar att ta hand om Jespers konfirmations info och ringer sen Per och ser till så att han kan komma till Pontus skola, själv hade jag en kursavslutning och hade det varit en vanlig kursomgång så hade jag ställt in den men en avslutning är svår att ställa in. Det kändes som om Pontus mådde lite bättre men jag vet att han hade velat att jag skulle vara där...
När allt detta hände idag så tänkte jag på den dikt som Susanne har i sin blogg "jag har inte tid".
Vi rusar igenom livet i full fart hela tiden men allt för sällan så stannar vi upp och känner efter vad som egentligen är viktigt för oss. Är det pengar, möten eller saker som gör att vi känner oss lyckliga? Jag vet vad som gör mig lycklig och det är inte dessa saker som jag vänder mig till när jag behöver uppmuntring eller tröst.
Jag minns en morgon när Pontus trodde att jag låg och sov, han strök försiktigt med handen över min kind. Så där som man gör när man verkligen älskar någon. Det var inte lätt att låta bli att öppna ögonen men om jag hade gjort det så hade han nog tagit bort handen. Det är inte alltid så lätt att visa vad man tycker när man är kille och 10 år.
Det är samma sak med Jesper, visserligen har vi våra fajter nu när han är tonåring men det är värt hur mycket som helst när man får en kram eller ett varmt ord från honom. Per lika så, det känns härligt att veta att man tycker om varandra lika mycket som man gjorde för 15 år sedan.
Sen har man en hund som man kan trösta mig när jag behöver utan att ställa några frågor.
Detta är alltså det som jag vänder mig till när jag behöver något, MIN FAMILJ!
Jag måste stanna upp lite och känna efter vad som är viktigt här i livet...
Jag måste bara få lägga in att vi hade en helt underbar avslutning för våra kursare, de var så duktiga så Alexandra och jag nästan tappade hakan!
Nu ska jag gå upp och säga godnatt till mina underbara barn.
/Annelie
3 kommentarer:
Vilken underbar familj du har, vad mycket kärlek. Jag förstår vad du menar med att hinna med möten och allt annat som man planerat. Jag lever visseligen ensam, men det där med att stanna upp och tänka hur man vill ha det i livet, det hinner inte ens jag med.
Du är underbar Annelie!
Kramar Kerstin och Ockra
Gulliga unge!!! Visst e det alldeles underbart med klappar och kramar fastän barnen blivit "stora". Min son e ju 17 men vi kramas varje dag. En liten viskning, mamma, jag älskar dig. Så jag håller fullkomligt Annelie, familjen betyder allt(där i räknas även hund). Vänner är också viktigt men där har jag hällre en fågel i handen än 10 i skogen.
Kram på dig! Vi hörs och syns snart! Visst!
Susanne
Ja du Annelie vad är det för stressad värld vi lever i ?? Men jag tycker du är en super mamma som kan se o bryr dig om dina barn.Inte många som gör det på denna planet.
Kramar Alec o Co
Skicka en kommentar